Correktur.

Trots alliansens löften är ungdomsarbetslösheten i Sverige fortsatt väldigt hög. Bakom siffrorna står tusentals unga som aldrig givits chansen att på allvar påbörja ett tryggt vuxenliv. Samtidigt menar alliansen att pensionsåldern ska höjas, vilket är högst motsägelsefullt. Förutom att man efter ett långt arbetsliv förtjänar att få ägna sig åt sina intressen, är det också dags att lämna över stafettpinnen till nästa generation.

Värt att nämna är även att den faktiska pensionsåldern inom LO idag är 62 år. En höjning till t.ex 72år vilket föreslagits från borgerligt håll blir alltså bara ett sätt att garantera de som orkar jobba till 65 större chans till förslitningsskador.

Höjd pensionsålder innebär också att det dröjer ännu längre innan den nya generationen kan byta av och ta klivet in i arbetslivet, därmed förstärks också det vakuum utanför arbete som många unga är fast i.

Den borgerliga idén om högre pensionsålder gör dessutom en logisk kullerbytta; detta ökar utbudet av arbetskraft, inte arbetsgivarnas efterfrågan. Idag har vi en massarbetslöshet, vilket innebär att det akuta problemet inte är brist på arbetskraft utan tvärt om. Att höja pensionsåldern kommer med andra ord inte ge fler arbetade timmar utan bara förhindra att arbetslösa får jobb.


Insändarskribent:
Alex

Har du skrivit en text som du tror skulle passa på Correktur?

Kontakta oss på [email protected]

 

Upphandlingar, vem vinner och vem försvinner?

Att man får vad man betalar för verkar inte vara något som den annars ”ansvarsfulla” politikerkåren i Linköping är medvetna om. I sitt handlande där lägstbjudande ska få utföra äldreomsorgen visar man bara på att det inte är vårdarbetare och vårdtagare man har en ambition att ta ansvar för. Man vill komma så billigt som möjligt undan. Välfärden har reducerats till en uppdragsbeskrivning och därmed en kostnadspost i budget.

 

Detta strider mot den sociala politik arbetarrörelsen har kämpat fram under 1900talet, då välfärden var en del av ett samhällsbygge. Därför är det helt rätt gjort av de kommunalarbetare som protesterade utanför linköpings statshus härom veckan. Fler måste sätta ner foten. Stoppa utsäljningen av äldreomsorgen. En värdig arbetsmiljö och ålders höst ska inte vara i en händerna på den vårdkapitalist som anser sig kunna göra jobbet billigast!

 

Stöd vårdarbetarna för schyssta villkor till både arbetare och äldre!

 

Insändarskribent:

Anonym

Man vet knappt om man skulle skratta eller gråta åt situationen idag. Det tidigare gemensamma i samhället har blivit kidnappat av det privata kapitalet. Närmast tänker jag på det omskrivna HPV-vaccinet och turerna kring det. Ett hedervärt imitativ som nu förhalas av läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline. Hela situationen där uppgörelser alltid ska ske på kapitalets villkor är en nog som någon tydlig tidsmarkör.

 

Att ett företag sätter sin vinst i första rummet är inte att förfasas eller förvånas över, det ligger i sakens natur. Inget att moralisera över, utan bara att konstatera. Vad som istället gör mig lätt illamående är hur man från samhällets sida accepterar att ett okänt antal flickor med stor sannolikhet går miste om vaccinering. Detta på grund av att ett bolag inte vill gå miste om en stor order.

 

Lägligt i dagarna kommer mer och mer forskning och uppföljningar på privatiseringarna och upphandlade tjänster. Forskning som visar att de påstådda fördelarna uteblivit. Forskningschefen på näringslivsanknutna SNS Laura Hartman lämnar sin tjänst, åtföljd av statsvetarproffessorn Olof Pettersson. Avhoppen sker till följd av att det inte är populärt att forskning visar sig vara näringslivskritisk.

 

I ljuset av det här, backar då de så kallade ansvarstagande privatiseringsvurmarna? Reviderar man sin ståndpunkt att privatiseringar är det bästa för vårdtagare och medborgare? Nej det gör man självklart inte. På sin höjd kommer det ett par beklaganden om hur olyckligt förfarandet är. Detta oavsett om det gäller förhalat vaccin, försämringar inom privatiserad äldreomsorg eller om någon påpekar att jorden visst råkar vara rund.

 

Vad visar detta då?

Jo det visar på att bakom de uppenbart falska påståenden man gör om ett godhjärtat rationellt kapital i form av de flitigaste bäverentreprenörer finns klara ideologiska målsättningar. Den förda politiken representerar ägandets intressen och har ägarens perspektiv. Eventuell samhällelig nytta som uppstår skapas som en bieffekt av vinstjakten. Något som de allra flesta borgliga ekonomer också helt öppet kan hålla med om. Men nu när det visar sig att de så kallade ”spill over” effekterna uteblir eller är rent negativa effekter lämnar det alltså inget annat än vinstjakten kvar.

En jakt vars villebråd är offentliga medel, vilket ger konsekvenser av dem i behov av välfärden.

 

Nu kanske du tänker; ”Stopp ett tag! Vi har inte råd, finanserna är instabila runt om i världen. Vi måste ta ansvar och inte leva över våra tillgångar!

 

För det första, det råder inget finansieringsproblem i Sverige. Pengarna finns, men stoppas på politisk väg från att nå kommunerna. Bland annat genom balanskravet i de kommunala budgetera. Den som vill ha vidare läsning och inte kan tro bara på mitt ord rekommenderar jag att läsa boken Välfärdsmyter av fil.dr Daniel Ankarloo varifrån man också enkelt kan ta sig vidare till källmaterialet för det påståendet. Material som i stor del kommer från SCB.

 

För det andra är konsekvenser av oroliga finanser orsakat just av finansmarknadens allt större inflytande över samhället. En finansmarknad som läkemedels och vårdföretag i högsta grad är en del av. Att ge dem ännu mer av den samhälliga ”kakan” att spela med kommer inte stabilisera, utan är bara ett utmärkt sätt att sprida efterskalven av marknadernas allt tätare krascher.

 

Vad gällder det tredje och fjärde;

Man måste komma ihåg att stora delar av de regler och förändringar vi sett används för att täcka upp för de massiva skattesänkningar för de allra rikaste i samhället. Klyftor mellan arbetande och ägande har ökat och ökar alltjämt i snabb takt. Det ansvar man talar om är för fallskärmar och aktieutdelningar till stora ägare. Att bygga ett fungerande vårdsystem utan privata intressen är inte att leva över sina tillgångar. Det är att använda tillgångar. Förutom det direkta behov det ska tillfredsställa visar frågan i sig också vid ett vägskäl.

 

Ett vägskäl mellan vad för typ av samhälle det är vi är ute efter.

Samhällsutvecklingen är inte ofrånkomlig, något man måste komma ihåg. De som påstår det och i nästa andetag lägger fram nya privatiseringar och nedskärningar far med direkt osanning.

 

Vägarna leder antingen åt att man i första hand strävar efter att de behov som finns ska tillfredsställas, med en solidarisk syn där en sjuk person inte är en kund i behov av varan vård. Eller att ålderdom inte är ett kundtillstånd där man behöver köpa varan omsorg.

 

Väg nummer två är vi efter borgerlig karta redan på väg in på. En väg där allt mäts i företagsekonomiska termer. Längs den vägen är det tidigare samhällsbygget med ansvar för välfärd inklusive bostäder bara en uppdragsbeskrivning som ska fås att belasta budget i minsta möjliga grad.

Avslutningsvis vill jag framföra till dem som delar min grundsyn och kan hålla med mig:

Kom ihåg att deras snack om nytta, ofrånkomlighet och ansvar just bara är snack. Det är bara väl inarbetad retorik, uppblåst som en ballong. Sticker man hål på argumenten visar de sig likt en ballong innehålla väldigt lite substans och massa. Kvar finns bara idévärlden och intressena hos dem som tjänar på att förhindra folk gratis vaccin mot cancer...

 

Insändarskribent:

Axel G.

I Sverige blir de ekonomiska klyftorna allt större, andelen barnfamiljer som lever i relativ fattigdom ökar. Detta faktum tycks gå moderaterna obemärkt förbi.

När två moderata riksdagsledamöter från socialutskottet besökte RFHL (Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) gjorde en av ledamöterna ett märklig uttalande. Enligt rikstadsledamoten Isabella Jernbeck finns det inga fattiga i dagens Sverige. Ännu märkligare blir det om man synar de konsekvenser hennes egen regerings förda politik har fått för samhället. År 1997 hade Sverige som högst andel barnfattigdom vilken sedan minskade ända fram till år 2007. Barnfattigdomen är ett politiskt problem och en konsekvens av politiska beslut, det är knappast någon slump att man efter valåret 2006 sett denna tragiska utveckling.

Enligt Rädda Barnens åttonde rapport om barnfattigdom som publicerades i år är en av orsakerna till den ökade fattigdomen (+ 5.2 procentenheter på 5 år) att den ekonomiska familjepolitiken blivit sämre på att jämna ut de ekonomiska klyftorna i samhället. Rädda Barnen menar att en allt större del av den ekonomiska familjepolitikens resurser gått till barnfamiljer som har det gott ställt medan de fattiga barnfamiljerna fått en allt mindre del av resurserna.

Isabella Jernbecks uttalande blir ännu mer skrämmande verklighetsfrånvänt när man tittar på de siffror som presenteras i rapporten. 2008 levde 11,5 procent av Sveriges alla barn i relativ fattigdom – denna siffra motsvarar över 220 000 barn. Idag tvingas dessutom många arbetslösa söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) då de inte har rätt till A-kassa. Arbetslösheten leder inte bara till fattiga vuxna, med dessa vuxna följer också ett stort antal barn som tvingas växa upp i det utanförskap som fattigdomen innebär.

Detta är ett problem man som politiker inte kan ”tycka bort”. Regeringen måste se konsekvenserna av sin förda politik, att påstå att problemen inte existerar är inte ens i närheten av en lösning.

 

Insändarskribenter:

Olle Borg

Liselott Grenblad

En del av Sveriges befolkning kan inom de närmaste åren bli utan möjlighet att tryggt göra någonting så självklart som att ringa ett telefonsamtal.

Den nya kommunikationstekniken har lett till en rad bekvämligheter, allt fler betalar räkningar, beställer tågbiljetter eller gör apoteksärenden online. Men denna utveckling har inte enbart positiva effekter, i samma takt som Telia monterar ner det fasta telenätet och river sina gamla telefonstolpar blir flera tusen svenskar utan någonting som enligt lag (lagen om elektronisk kommunikation) är en rättighet både för medborgare och företag. Inte ens Telia lämnar dock några garantier för att denna lag ska efterföljas i övergången mellan fast telefonnät och GSM-nät. Telia förklarar istället stolt att man har täckning till 99 procent av befolkningen och 90 procent av landets yta, den procent av befolkningen som saknar täckning har uppmanats ”tänka på vart man bosätter sig”. Detta trots Post- och telestyrelsens krav att Telia ska ge alla som berörs av telefonstolpsavverkningen samma säkra service mobilt som de tidigare haft med det fasta nätet, och trots den lag som tydligt säger att dessa kommunikativa tjänster alltid ska finnas tillgängliga för alla på lika villkor i hela landet till ett överkomligt pris. I lagtexten trycks det även på att man ska beakta denna kommunikations nödvändighet för informationsfrihet och yttrandefrihet.

Dessa juridiska och rättsliga aspekter är självklart viktiga, men den procent, de tusentals svenskar som drabbas av denna enligt mig dåligt hanterade övergång är faktiskt i första hand människor, inte marginalsiffror på ett papper. Post- och telestyrelsens krav måste följas, de klyftor mellan stad och landsbygd som uppstår i och med detta är helt oacceptabla inte bara ur rättslig aspekt utan även med hänsyn till de människor som drabbas, ingen ska behöva bo i ett svart kommunikationshål!

 

Insändarskribent:

Varför så tyst?

Kvalitetshöjande reformer och ökat pedagogiskt ansvar måste kompenseras för att säkerställa genomslag i skolorna.

De stora reformerna som skolan genomgår riskerar att inte uppfylla sitt syfte om inte arbetsgivarna ger lärarna mer utrymme för planering och uppföljning. Reformer som syftar till att öka undervisningens kvalitet måste följas av avtal som ger lärarna möjlighet att förverkliga visionerna om höjda kunskapsnivåer bland eleverna. Det ökade ansvaret är någonting som lärare i alla årskurser kan känna av både genom den nya läroplanen och införandet av nationella prov och betyg i lägre årskurser.

De flesta lärarna är överens om att de kvalitetshöjande reformerna är behövda och sannolikt kommer att höja kunskapsnivåerna bland eleverna, dock visar en undersökning som LRF gjort att 64 % av de berörda lärarna inte anser att deras arbetsgivare gett tillräckliga möjligheter i form av tid och planering. Kommunerna har, istället för att anropa finansieringsprincipen, valt att kräva att lärarna ska göra nya, omfattande arbetsuppgifter på befintlig arbetstid.

Kommunerna måste ta sitt ansvar för att lärarna ska kunna möta de ökade kvalitetskraven i skolan!

 

Insändarskribent:

Liselott Grenblad