Correktur.

Svar till "NYEXAMINERAD CIVILEKONOM"

I insändaren om sjuksyrrornas ökade lönekrav säger du att finansiering av dessa skulle vara tvunget att finansieras av "gigantiska skattehöjningar".

Något som inte stämmer, Svenska Staten har idag sådana överskott i kassorna att man utan vidare kan höja lönerna till den nivå som krävs. Vad som saknas är krafter som politiskt sätter tryck på detta. Den ekonomiska situationen för landet är så pass god att man betalar av på bruttostatskulden, (då vi inte har någon skuld netto, dvs våra tillgångar och fordringar överskrider skulderna) Något ekonomiskt problem för ökade satsningar finns alltså inte.

Medel att öka lönerna utan skattehöjningar finnes. Även nu efter omvända Robin Hood politiken som förts i landet, med stora skattelättnader för de stora företagen.

Som NYEXAMINERAD CIVILEKONOM själv sa "All heder åt sjuksköterskornas aktiva ställningstagande fler skulle vara som ni"

Syrror! Pengarna finns, ge er inte!

Axel Gruvaeus

När det från borgerligt håll höjts röster för sänkta ingångslöner för ungdomar har man tidigare kunnat påvisa förslagets dumhet genom att kalla det vid sitt rätta namn: diskriminering. ”Ungdomslöner” har föreslagits för att få in en grupp på arbetsmarknaden som har haft det svårt att få in foten, men om man är seriös med detta förslag bör man också vara konsekvent. Är det då inte rimligt att också vilja införa ”invandrarlöner”, ”långtidsarbetslöslöner” och även ”kvinnolöner” och ”manslöner” inom vissa homogena yrkesgrupper?

 

Centerpartiet vill nu alltså visa hur konsekventa man är med denna lönesänkningspolitik genom att införa lägre ingångslöner, inte bara för ungdomar utan även för ”andra grupper” som står utanför arbetsmarknaden, där invandrare pekas ut som en specifik sådan ”annan grupp”. Om detta är diskriminering eller ej låter jag vara osagt, men det luktar misstänkt om förslaget.

 

Centerpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Annika Qarlsson vet inte hur mycket man vill sänka ingångslönerna, men hon tror att de skulle behöva sänkas ungefär 20-25 procent ”- och i vissa branscher kanske det handlar om ännu lägre ingångslöner”. Jag undrar vilka dessa branscher skulle vara, då hon tydligt deklarerar att det är arbeten med låga utbildningsnivåer detta förslag rör. Är det inte redan så att anställda får en lön delvis baserad på utbildningsnivå? ”- Det gäller dom som är lågutbildade” säger Annika Qarlsson. Personer som redan ofta har låg lön ska alltså enligt centerpartiet ha ännu lägre.

 

Men det som är mest anmärkningsvärt med förslaget torde vara att centerpartiet lägger sig i lönefrågan överhuvudtaget. Som alla bör känna till regleras inte löner från statligt håll utan förhandlas fram av arbetsmarknadens parter med arbetsgivarorganisationerna i ena ringhörnan och fackföreningarna i den andra. Förslaget är alltså helt onödigt, eftersom dessa beslut i dagsläget inte fattas i riksdagen.

 

Är det så att ett ”frihetsälskande” parti som centerpartiet nu vill att staten ska reglera lönerna och på så vis frångå det som brukade kallas Den svenska modellen? Statlig inblandning brukar ju annars ses som ett nödvändigt ont i borgerlig retorik, någonting som inskränker den personliga friheten. Eller är centerpartiet med sitt segregerande förslag ute och fiskar nu mera så välbehövliga nya sympatisörer i grumligt vatten?

 

 

Insändarskribent:

Liselott Grenblad,

ordf. Linköpings Socialistförening

www.nyttarbetarparti.se

Mellan 1990 och 2010 ökade antalet äldre över 85 med 67%. Samma framtida ökning orsakar nu panikångest hos våra politiker, i alla fall om man ska lita på den bild de presenterar av sig själva i media. Denna ångest har bland annat lett till ett utspel av vår statsminister Fredrik Reinfeldt där han menar att vi borde höja pensionsåldern till 75. Det finns en mängd problem med detta utspel, det främsta torde vara att en sådan höjning vore onödig. Låt oss se vad som hände sist de äldre blev så många fler.


Problemet sägs vara finansieringen, att ett växande antal äldre skulle kosta alldeles för mycket i form av bl.a. pensionsutbetalningar. Men hur såg finansieringen ut under den förra ”jätteökningen”? Mellan 1990 och 2010 har vi sänkt skattekvoten, arbetat mindre (som samhälle) och kraftigt förbättrat de offentliga finanserna.


Det ökande antalet äldre har alltså inte lett till att vi behövt höja skatten eller arbeta mer, och det finns ingen anledning att tro att en framtida ökning av äldre skulle ge ett annat utfall. Finansdepartementet har själva kommit fram till att vi kan behålla vår nivå i välfärden åtminstone fram till 2050 (längre än så har man ej räknat) utan att höja skatten eller förlänga den samhälleliga arbetstiden. En höjning av pensionsåldern är alltså, enligt finansdepartementets uträkningar, on onödig åtgärd.


Om man fortfarande är orolig för finansieringen, trots att vi kan behålla samma nivå som förut med nuvarande finanser, så kan vi faktiskt stärka våra offentliga resurser genom att som samhälle arbeta fler timmar, inte genom att arbeta tills vi är äldre utan genom att minska arbetslösheten. Vi har idag över 225 000 arbetslösa i Sverige, borde det inte vara högsta prioritet att få dessa i arbete om man säger sig företräda en sk. Arbetslinje?



Insändarskribent: Liselott Grenblad

Som kunde läsas den 7/1 är vården i Kinda belastad med en 33%ig underbemanning av läkarkåren, vilket ger märkbara konsekvenser för tillgängligheten och möjligheterna att få personlig vård. Konsekvenser blir det ju självklart även för arbetssituationen för de anställda inom vården.

Som många i Kinda garanterat märkt har därmed också mottagningen i Rimforsa stängt. Att det här kan ske är en direkt konsekvens av den borgliga politiken som förts i landet under de senaste åren. Oavsett om den har genomförts av Socialdemokratiska eller Alliansledda regeringar. Tyvärr kommer det sällan upp till diskussion att försämringarna har politiska orsaker och inte är en "oundviklig" utveckling.

Det är det här som följer i spåren av avregleringar, skatteavdrag för rika och privatiseringar av samhällets verksamheter. Det finns direkta samband mellan sämre service och välfärd och de nya möjligheterna att dia av statskassan. Men kanske kan en gammal yrkeskår få en uppsving i spåren av att sjukvården försämras; häxdoktorerna kanske står för en renässans. Vem vet, häxsalva och åderlåtning kanske till och med kan få ett RUT-avdrag...

Axel Gruvaeus

Med syftet att kunna höja personalens löner och motverka resursbristen i skolans verksamhet kräver Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund att skolan skall förstatligas. Detta krav grundas i att man i skolan precis som i annan kommunal verksamhet verkligen fått känna av sparhetsen och strypkopplet som följer på kravet på budgetbalans i varje enskild kommun.

Går lärarnas förslag igenom blir det ett tydligt budskap om att modellen vi har idag tvingar kommunerna att montera ner hela vår skola och övriga välfärd. Man visar att antingen måste lyftas från kommunerna eftersom lagarna idag gör det omöjligt att bedriva en ansvarsfull välfärdspolitik. Därför anser vi att alla borde stödja lärarnas krav på statlig skola, det kan vara ett första steg mot en politik där behov får styra, inte sparhets för sparandets skull.

Alexander Bergqvist och Axel Gruvaeus

Årets hyresförhandlingar som inleddes mellan Hyresgästföreningen och det allmännyttiga bostadsbolaget Stångåstaden har strandat.

 

Stångåstaden vill år 2012 höja hyresgästernas hyror med 2,9 %, en siffra som motsvarar ca 27,73 kr per kvadratmeter och år. Detta motiverar man i ett pressmeddelande med ökade driftskostnader och mer satsningar på underhåll och service för hyresgästerna, ett påstående som blir genomskinligt då man ser till de vinster som Stångåstaden årligen gör på sina hyresgäster. År 2010 gick Stångåstaden med en vinst på 187 miljoner kronor, motsvarande ca 7500 kr per hyresgäst och år. Denna siffra är sju gånger högre än snittet bland andra kommunala bostadsbolag, och ändå har Stångåstaden mage att gå ut i pressen och skryta om att hyreshöjningarna är låga i jämförelse med andra allmännyttiga bostadsbolag. Denna vinst täcker de ökade kostnader Stångåstaden motiverar hyreshöjningen med gott och väl, företagets ekonomi gör att de satsningar Stångåstaden vill genomföra kan ske även utan en avgiftshöjning för hyresgästerna.

 

Hyresgästföreningen beskriver i ett utskick också den sociala aspekt som hyresförhandlingarna faktiskt har. Sett till den dåliga utvecklingen för pensionerna och den kraftigt ökade arbetslösheten inser man att dessa 2,9 procent i ökad hyresutgift har stor påverkan. Alla människor har rätt till en god bostad, hur man då som ”allmännyttigt” bostadsbolag kan höja hyrorna utan legitima skäl och samtidigt gå med rekordvinster är för oss ett principiell fråga, och Hyresgästföreningens tydliga NEJ till höjningen en principiellt korrekt ståndpunkt, även om förhandlingarna nu ”strandat”. Vi är många som bor i Stångåstadens hyreslägenheter som håller med om att hyran inte ska höjas, och att vinsten man gör på oss hyresgäster ska bekosta de satsningar som behöver göras.

 

Insändarskribent:

Förbannade hyresgäster

Om avregleringen
När apoteken skulle avregleras utlovades bättre service, bättre tillgänglighet och att de som arbetade på apoteken skulle ta över dem och driva dem i eget ägande. Som de flesta nog hade väntat sig blev det inte så. Tillgängligheten på medicin har visat sig bli sämre och internkommunikationen med vårdcentraler lika så.

Till skatteparadis
Om inte det skulle räcka har vi även fått en generell prisökning på cirka 30% Trots prisökningar och kvalitésförsämringar skickar bolag som Medstop och Apoteket Hjärtat hundratals miljoner till skatteparadis på bland annat Jersey. Samtidigt som man får sin verksamhet subventionerad av staten. Att någon kan ha förtroende för en statsminister och regering på det sätt låter otaliga miljoner i skatteintäkter fifflas bort övergår mitt förstånd.

Klen kritik
Lika nedslagen blir man av den tama eller obefintliga kritiken från arbetarrörelsens partier och fackföreningar, vilka ändå ska representera oss som får känna av prisökningar och konsekvenserna av åderlåtningen av våra gemensamma tillgångar. Apotekbolagens förtroende måste anses som förbrukat, ge dem näringsförbud och ta tillbaka våra apotek!

/Trött på tramset

De äldre blir fler samtidigt som de offentliga resurserna till äldrevården minskar. Denna utveckling har pågått under 20 år, och har visat sig vara allt annat än hållbar.

Mellan år 2000 och 2009 minskade äldrevårdens resurser med 6 procent, samtidigt som antalet äldre ökade med 9 procent. Denna ekvation går givetvis inte ihop, och att kvaliteten hotas i och med denna utveckling är någonting som inte kan förnekas.

Hittills har målet för Svensk äldrevård varit en jämlik vård, oavsett de äldres ekonomiska förutsättningar. När kvaliteten minskar hotas systemets legitimitet, dessutom talas det allt mer om att vi måste ”finansiera äldrevården ur egen ficka” för att ha råd med en kvalitativ omsorg på ålderns höst. Jämlikheten står på spel, och om sådana idéer om egenfinansierad äldrevård blir praxis kommer det leda till att äldrevårdens kvalitet blir beroende av de äldres plånböcker.

Samtidigt som mindre pengar ska räcka till mer vård har man släppt in privata aktörer som går med vinst i skattefinansierad verksamhet med skandaler som följd. Välfärdssystemets ledstjärna, ”endast det bästa är gott nog åt folket” har ändrat form, nu verkar endast gott nog vara bäst för folket. Det är dags att återpolitisera välfärdsfrågan, välfärdens nedmontering är inte ofrånkomlig!

 

Insändarskribent:

Liselott Grenblad

Konkurrensutsättningen fungerar inte om målet är professionalisering av läraryrket, konkurrensen bidrar snarare till en urholkning av professionen då lärare förhindras agera som professionella yrkesutövare.

 

På universitetens lärarutbildningar lär sig studenterna att planera, leda, genomföra och slutligen utvärdera och bedöma elevernas kunskaper genom betygssättningen. Att lärarutbildningen är en utbildning med sitt mål i en yrkesprofession upprepas nästan som ett mantra. Men väl ute i verksamheten förhindras ofta lärare att agera i enighet med sin professionella bedömning. Ett exempel på detta är t.ex. den betygsinflation som blivit resultatet av konkurrensen skolorna emellan. I ett system där de betyg som sätts inte bara finns för att gradera och bedöma elevernas kunskaper utan även fyller en funktion som reklam för skolan, där de skolorna som ger eleverna högst betyg (oberoende av faktiska kunskapsnivåer) har högst attraktionskraft i kampen om eleverna. Betygsinflationen är ett faktum, antalet elever med högsta betyg i gymnasiet har ökat nästan 30 gånger under det senaste decenniet, och mycket talar för att elevernas kunskaper inte alls stigit i samma takt.

 

Detta är alltså inte bara problematiskt för eleverna som inte har de kunskaper betygen ger sken av utan bidrar även till en urholkning av lärarprofessionen som sådan. Om lärarna inte kan använda sina professionella kunskaper i verksamheten finns det väl knappast någon poäng med kampen för professionalisering som förs runt om i landet. 44 procent av lärarna har i en undersökning gjord av LRF uppgett att de anser att betygen som sätts är för höga i förhållande till betygskriterierna, men att de uppmanas sätta högre betyg av skolornas rektorer för att inte förlora elever och således skolpengen. Konsekvenserna blir missvisande betyg, ökad press på elever och lärare samt en urholkning av läraryrket som profession.

 

En professionalisering av läraryrket handlar inte enbart om höjda löner, tydligare läroplaner eller större utbyte med universiteten, visserligen är det viktiga delar, men en professionalisering kräver mer än så. Hela strukturen för den verksamhet lärarna arbetar och agerar inom måste ses över om satsningen ska få genomslag på allvar målet ska uppnås.

 

Insändarskribent:

Liselott Grenblad

Trots alliansens löften är ungdomsarbetslösheten i Sverige fortsatt väldigt hög. Bakom siffrorna står tusentals unga som aldrig givits chansen att på allvar påbörja ett tryggt vuxenliv. Samtidigt menar alliansen att pensionsåldern ska höjas, vilket är högst motsägelsefullt. Förutom att man efter ett långt arbetsliv förtjänar att få ägna sig åt sina intressen, är det också dags att lämna över stafettpinnen till nästa generation.

Värt att nämna är även att den faktiska pensionsåldern inom LO idag är 62 år. En höjning till t.ex 72år vilket föreslagits från borgerligt håll blir alltså bara ett sätt att garantera de som orkar jobba till 65 större chans till förslitningsskador.

Höjd pensionsålder innebär också att det dröjer ännu längre innan den nya generationen kan byta av och ta klivet in i arbetslivet, därmed förstärks också det vakuum utanför arbete som många unga är fast i.

Den borgerliga idén om högre pensionsålder gör dessutom en logisk kullerbytta; detta ökar utbudet av arbetskraft, inte arbetsgivarnas efterfrågan. Idag har vi en massarbetslöshet, vilket innebär att det akuta problemet inte är brist på arbetskraft utan tvärt om. Att höja pensionsåldern kommer med andra ord inte ge fler arbetade timmar utan bara förhindra att arbetslösa får jobb.


Insändarskribent:
Alex

Har du skrivit en text som du tror skulle passa på Correktur?

Kontakta oss på [email protected]

 

Upphandlingar, vem vinner och vem försvinner?

Att man får vad man betalar för verkar inte vara något som den annars ”ansvarsfulla” politikerkåren i Linköping är medvetna om. I sitt handlande där lägstbjudande ska få utföra äldreomsorgen visar man bara på att det inte är vårdarbetare och vårdtagare man har en ambition att ta ansvar för. Man vill komma så billigt som möjligt undan. Välfärden har reducerats till en uppdragsbeskrivning och därmed en kostnadspost i budget.

 

Detta strider mot den sociala politik arbetarrörelsen har kämpat fram under 1900talet, då välfärden var en del av ett samhällsbygge. Därför är det helt rätt gjort av de kommunalarbetare som protesterade utanför linköpings statshus härom veckan. Fler måste sätta ner foten. Stoppa utsäljningen av äldreomsorgen. En värdig arbetsmiljö och ålders höst ska inte vara i en händerna på den vårdkapitalist som anser sig kunna göra jobbet billigast!

 

Stöd vårdarbetarna för schyssta villkor till både arbetare och äldre!

 

Insändarskribent:

Anonym

Man vet knappt om man skulle skratta eller gråta åt situationen idag. Det tidigare gemensamma i samhället har blivit kidnappat av det privata kapitalet. Närmast tänker jag på det omskrivna HPV-vaccinet och turerna kring det. Ett hedervärt imitativ som nu förhalas av läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline. Hela situationen där uppgörelser alltid ska ske på kapitalets villkor är en nog som någon tydlig tidsmarkör.

 

Att ett företag sätter sin vinst i första rummet är inte att förfasas eller förvånas över, det ligger i sakens natur. Inget att moralisera över, utan bara att konstatera. Vad som istället gör mig lätt illamående är hur man från samhällets sida accepterar att ett okänt antal flickor med stor sannolikhet går miste om vaccinering. Detta på grund av att ett bolag inte vill gå miste om en stor order.

 

Lägligt i dagarna kommer mer och mer forskning och uppföljningar på privatiseringarna och upphandlade tjänster. Forskning som visar att de påstådda fördelarna uteblivit. Forskningschefen på näringslivsanknutna SNS Laura Hartman lämnar sin tjänst, åtföljd av statsvetarproffessorn Olof Pettersson. Avhoppen sker till följd av att det inte är populärt att forskning visar sig vara näringslivskritisk.

 

I ljuset av det här, backar då de så kallade ansvarstagande privatiseringsvurmarna? Reviderar man sin ståndpunkt att privatiseringar är det bästa för vårdtagare och medborgare? Nej det gör man självklart inte. På sin höjd kommer det ett par beklaganden om hur olyckligt förfarandet är. Detta oavsett om det gäller förhalat vaccin, försämringar inom privatiserad äldreomsorg eller om någon påpekar att jorden visst råkar vara rund.

 

Vad visar detta då?

Jo det visar på att bakom de uppenbart falska påståenden man gör om ett godhjärtat rationellt kapital i form av de flitigaste bäverentreprenörer finns klara ideologiska målsättningar. Den förda politiken representerar ägandets intressen och har ägarens perspektiv. Eventuell samhällelig nytta som uppstår skapas som en bieffekt av vinstjakten. Något som de allra flesta borgliga ekonomer också helt öppet kan hålla med om. Men nu när det visar sig att de så kallade ”spill over” effekterna uteblir eller är rent negativa effekter lämnar det alltså inget annat än vinstjakten kvar.

En jakt vars villebråd är offentliga medel, vilket ger konsekvenser av dem i behov av välfärden.

 

Nu kanske du tänker; ”Stopp ett tag! Vi har inte råd, finanserna är instabila runt om i världen. Vi måste ta ansvar och inte leva över våra tillgångar!

 

För det första, det råder inget finansieringsproblem i Sverige. Pengarna finns, men stoppas på politisk väg från att nå kommunerna. Bland annat genom balanskravet i de kommunala budgetera. Den som vill ha vidare läsning och inte kan tro bara på mitt ord rekommenderar jag att läsa boken Välfärdsmyter av fil.dr Daniel Ankarloo varifrån man också enkelt kan ta sig vidare till källmaterialet för det påståendet. Material som i stor del kommer från SCB.

 

För det andra är konsekvenser av oroliga finanser orsakat just av finansmarknadens allt större inflytande över samhället. En finansmarknad som läkemedels och vårdföretag i högsta grad är en del av. Att ge dem ännu mer av den samhälliga ”kakan” att spela med kommer inte stabilisera, utan är bara ett utmärkt sätt att sprida efterskalven av marknadernas allt tätare krascher.

 

Vad gällder det tredje och fjärde;

Man måste komma ihåg att stora delar av de regler och förändringar vi sett används för att täcka upp för de massiva skattesänkningar för de allra rikaste i samhället. Klyftor mellan arbetande och ägande har ökat och ökar alltjämt i snabb takt. Det ansvar man talar om är för fallskärmar och aktieutdelningar till stora ägare. Att bygga ett fungerande vårdsystem utan privata intressen är inte att leva över sina tillgångar. Det är att använda tillgångar. Förutom det direkta behov det ska tillfredsställa visar frågan i sig också vid ett vägskäl.

 

Ett vägskäl mellan vad för typ av samhälle det är vi är ute efter.

Samhällsutvecklingen är inte ofrånkomlig, något man måste komma ihåg. De som påstår det och i nästa andetag lägger fram nya privatiseringar och nedskärningar far med direkt osanning.

 

Vägarna leder antingen åt att man i första hand strävar efter att de behov som finns ska tillfredsställas, med en solidarisk syn där en sjuk person inte är en kund i behov av varan vård. Eller att ålderdom inte är ett kundtillstånd där man behöver köpa varan omsorg.

 

Väg nummer två är vi efter borgerlig karta redan på väg in på. En väg där allt mäts i företagsekonomiska termer. Längs den vägen är det tidigare samhällsbygget med ansvar för välfärd inklusive bostäder bara en uppdragsbeskrivning som ska fås att belasta budget i minsta möjliga grad.

Avslutningsvis vill jag framföra till dem som delar min grundsyn och kan hålla med mig:

Kom ihåg att deras snack om nytta, ofrånkomlighet och ansvar just bara är snack. Det är bara väl inarbetad retorik, uppblåst som en ballong. Sticker man hål på argumenten visar de sig likt en ballong innehålla väldigt lite substans och massa. Kvar finns bara idévärlden och intressena hos dem som tjänar på att förhindra folk gratis vaccin mot cancer...

 

Insändarskribent:

Axel G.

I Sverige blir de ekonomiska klyftorna allt större, andelen barnfamiljer som lever i relativ fattigdom ökar. Detta faktum tycks gå moderaterna obemärkt förbi.

När två moderata riksdagsledamöter från socialutskottet besökte RFHL (Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) gjorde en av ledamöterna ett märklig uttalande. Enligt rikstadsledamoten Isabella Jernbeck finns det inga fattiga i dagens Sverige. Ännu märkligare blir det om man synar de konsekvenser hennes egen regerings förda politik har fått för samhället. År 1997 hade Sverige som högst andel barnfattigdom vilken sedan minskade ända fram till år 2007. Barnfattigdomen är ett politiskt problem och en konsekvens av politiska beslut, det är knappast någon slump att man efter valåret 2006 sett denna tragiska utveckling.

Enligt Rädda Barnens åttonde rapport om barnfattigdom som publicerades i år är en av orsakerna till den ökade fattigdomen (+ 5.2 procentenheter på 5 år) att den ekonomiska familjepolitiken blivit sämre på att jämna ut de ekonomiska klyftorna i samhället. Rädda Barnen menar att en allt större del av den ekonomiska familjepolitikens resurser gått till barnfamiljer som har det gott ställt medan de fattiga barnfamiljerna fått en allt mindre del av resurserna.

Isabella Jernbecks uttalande blir ännu mer skrämmande verklighetsfrånvänt när man tittar på de siffror som presenteras i rapporten. 2008 levde 11,5 procent av Sveriges alla barn i relativ fattigdom – denna siffra motsvarar över 220 000 barn. Idag tvingas dessutom många arbetslösa söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) då de inte har rätt till A-kassa. Arbetslösheten leder inte bara till fattiga vuxna, med dessa vuxna följer också ett stort antal barn som tvingas växa upp i det utanförskap som fattigdomen innebär.

Detta är ett problem man som politiker inte kan ”tycka bort”. Regeringen måste se konsekvenserna av sin förda politik, att påstå att problemen inte existerar är inte ens i närheten av en lösning.

 

Insändarskribenter:

Olle Borg

Liselott Grenblad