Moderater blundar för fattigdom
I Sverige blir de ekonomiska klyftorna allt större, andelen barnfamiljer som lever i relativ fattigdom ökar. Detta faktum tycks gå moderaterna obemärkt förbi.
När två moderata riksdagsledamöter från socialutskottet besökte RFHL (Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) gjorde en av ledamöterna ett märklig uttalande. Enligt rikstadsledamoten Isabella Jernbeck finns det inga fattiga i dagens Sverige. Ännu märkligare blir det om man synar de konsekvenser hennes egen regerings förda politik har fått för samhället. År 1997 hade Sverige som högst andel barnfattigdom vilken sedan minskade ända fram till år 2007. Barnfattigdomen är ett politiskt problem och en konsekvens av politiska beslut, det är knappast någon slump att man efter valåret 2006 sett denna tragiska utveckling.
Enligt Rädda Barnens åttonde rapport om barnfattigdom som publicerades i år är en av orsakerna till den ökade fattigdomen (+ 5.2 procentenheter på 5 år) att den ekonomiska familjepolitiken blivit sämre på att jämna ut de ekonomiska klyftorna i samhället. Rädda Barnen menar att en allt större del av den ekonomiska familjepolitikens resurser gått till barnfamiljer som har det gott ställt medan de fattiga barnfamiljerna fått en allt mindre del av resurserna.
Isabella Jernbecks uttalande blir ännu mer skrämmande verklighetsfrånvänt när man tittar på de siffror som presenteras i rapporten. 2008 levde 11,5 procent av Sveriges alla barn i relativ fattigdom – denna siffra motsvarar över 220 000 barn. Idag tvingas dessutom många arbetslösa söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) då de inte har rätt till A-kassa. Arbetslösheten leder inte bara till fattiga vuxna, med dessa vuxna följer också ett stort antal barn som tvingas växa upp i det utanförskap som fattigdomen innebär.
Detta är ett problem man som politiker inte kan ”tycka bort”. Regeringen måste se konsekvenserna av sin förda politik, att påstå att problemen inte existerar är inte ens i närheten av en lösning.
Insändarskribenter:
Olle Borg
Liselott Grenblad
Relativ fattigdom är ett mått på ekonomiska skillnader. Nu minns jag inte hur det definieras, men det är egentligen oväsentligt om det definineras utifrån förvärvsinkomst, totalinkomst, bruttoinkomst, nettoinkomst eller något annat. Det intressanta med måttet är att det inte mäter fattigdom alls.
Den relativa fattigdomen var som lägst under 90-talskrisen då alla fick det sämre. Nu när människor får det bättre så ökar skillnaderna, ni väljer att uttrycka det som att den relativa fattigdomen ökar. Men ökar fattigdomen om alla minst stannar på samma nivå som förut? Kapitalism kan beskrivas som den ojämlika fördelningen av välsignelser emedan socialism elakt ibland beskrivs som den rättvisa fördelningen av missär. Problemet du vill påtala är inte att det finns fattiga. Relativ fattigdom mäter inte fattigdom alls. Problemet du påtalar är att folk får det bättre, eller snarare att grupper får det olika mycket bättre. På så sätt får man en allmän förbättring att låta som något dåligt, trots att alla tjänar på det. Ingen har fått det sämre, men många har fått det bättre. Är det dåligt menar du?
Ja, relativ fattigdom mäter ekonomiska skillnader i ett samhälle. 60% av landets medelinkomst - där har Rädda Barnen satt gränsen för den relativa fattigdomen. Och det relativa måttet skulle kunna visa en ökad relativ fattigdom även om det vore så att alla har fått det bättre, det har du rätt i. Om det vore så.
De rikaste i Sverige har mellan 1991 och 2007 fått en ökad disponibel inkomst med 88%, jämfört med de fattigaste förvärvsarbetarna som ökat in inkomst med 15%. Arbetslösa och sjuka har sedan 1991 ökat sin disponibla inkomst med 0.86%. Än så länge verkar det ju som om alla, om än väldigt ojämnt fördelat fått det bättre. Men man kan inte enbart ta hänsyn till disponibel inkomst när man beräknar fattigdom.
Mycket har hänt politiskt de senaste 20 åren, höjd avgift till a-kassan, borttagen skattereduktion för fackföreningsavgift och försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Man kan inte enbart räkna ökad disponibel inkomst när man talar om fattigdom, man måste även tala om pris/avgiftshöjningar för varor och tjänster, och där också ta med inflationen i beräkningen.
Om jag har en miljon kr är jag inte rik så länge ett paket kaffe kostar två.
