Correktur.

Årets hyresförhandlingar som inleddes mellan Hyresgästföreningen och det allmännyttiga bostadsbolaget Stångåstaden har strandat.

 

Stångåstaden vill år 2012 höja hyresgästernas hyror med 2,9 %, en siffra som motsvarar ca 27,73 kr per kvadratmeter och år. Detta motiverar man i ett pressmeddelande med ökade driftskostnader och mer satsningar på underhåll och service för hyresgästerna, ett påstående som blir genomskinligt då man ser till de vinster som Stångåstaden årligen gör på sina hyresgäster. År 2010 gick Stångåstaden med en vinst på 187 miljoner kronor, motsvarande ca 7500 kr per hyresgäst och år. Denna siffra är sju gånger högre än snittet bland andra kommunala bostadsbolag, och ändå har Stångåstaden mage att gå ut i pressen och skryta om att hyreshöjningarna är låga i jämförelse med andra allmännyttiga bostadsbolag. Denna vinst täcker de ökade kostnader Stångåstaden motiverar hyreshöjningen med gott och väl, företagets ekonomi gör att de satsningar Stångåstaden vill genomföra kan ske även utan en avgiftshöjning för hyresgästerna.

 

Hyresgästföreningen beskriver i ett utskick också den sociala aspekt som hyresförhandlingarna faktiskt har. Sett till den dåliga utvecklingen för pensionerna och den kraftigt ökade arbetslösheten inser man att dessa 2,9 procent i ökad hyresutgift har stor påverkan. Alla människor har rätt till en god bostad, hur man då som ”allmännyttigt” bostadsbolag kan höja hyrorna utan legitima skäl och samtidigt gå med rekordvinster är för oss ett principiell fråga, och Hyresgästföreningens tydliga NEJ till höjningen en principiellt korrekt ståndpunkt, även om förhandlingarna nu ”strandat”. Vi är många som bor i Stångåstadens hyreslägenheter som håller med om att hyran inte ska höjas, och att vinsten man gör på oss hyresgäster ska bekosta de satsningar som behöver göras.

 

Insändarskribent:

Förbannade hyresgäster

Om avregleringen
När apoteken skulle avregleras utlovades bättre service, bättre tillgänglighet och att de som arbetade på apoteken skulle ta över dem och driva dem i eget ägande. Som de flesta nog hade väntat sig blev det inte så. Tillgängligheten på medicin har visat sig bli sämre och internkommunikationen med vårdcentraler lika så.

Till skatteparadis
Om inte det skulle räcka har vi även fått en generell prisökning på cirka 30% Trots prisökningar och kvalitésförsämringar skickar bolag som Medstop och Apoteket Hjärtat hundratals miljoner till skatteparadis på bland annat Jersey. Samtidigt som man får sin verksamhet subventionerad av staten. Att någon kan ha förtroende för en statsminister och regering på det sätt låter otaliga miljoner i skatteintäkter fifflas bort övergår mitt förstånd.

Klen kritik
Lika nedslagen blir man av den tama eller obefintliga kritiken från arbetarrörelsens partier och fackföreningar, vilka ändå ska representera oss som får känna av prisökningar och konsekvenserna av åderlåtningen av våra gemensamma tillgångar. Apotekbolagens förtroende måste anses som förbrukat, ge dem näringsförbud och ta tillbaka våra apotek!

/Trött på tramset

De äldre blir fler samtidigt som de offentliga resurserna till äldrevården minskar. Denna utveckling har pågått under 20 år, och har visat sig vara allt annat än hållbar.

Mellan år 2000 och 2009 minskade äldrevårdens resurser med 6 procent, samtidigt som antalet äldre ökade med 9 procent. Denna ekvation går givetvis inte ihop, och att kvaliteten hotas i och med denna utveckling är någonting som inte kan förnekas.

Hittills har målet för Svensk äldrevård varit en jämlik vård, oavsett de äldres ekonomiska förutsättningar. När kvaliteten minskar hotas systemets legitimitet, dessutom talas det allt mer om att vi måste ”finansiera äldrevården ur egen ficka” för att ha råd med en kvalitativ omsorg på ålderns höst. Jämlikheten står på spel, och om sådana idéer om egenfinansierad äldrevård blir praxis kommer det leda till att äldrevårdens kvalitet blir beroende av de äldres plånböcker.

Samtidigt som mindre pengar ska räcka till mer vård har man släppt in privata aktörer som går med vinst i skattefinansierad verksamhet med skandaler som följd. Välfärdssystemets ledstjärna, ”endast det bästa är gott nog åt folket” har ändrat form, nu verkar endast gott nog vara bäst för folket. Det är dags att återpolitisera välfärdsfrågan, välfärdens nedmontering är inte ofrånkomlig!

 

Insändarskribent:

Liselott Grenblad

Konkurrensutsättningen fungerar inte om målet är professionalisering av läraryrket, konkurrensen bidrar snarare till en urholkning av professionen då lärare förhindras agera som professionella yrkesutövare.

 

På universitetens lärarutbildningar lär sig studenterna att planera, leda, genomföra och slutligen utvärdera och bedöma elevernas kunskaper genom betygssättningen. Att lärarutbildningen är en utbildning med sitt mål i en yrkesprofession upprepas nästan som ett mantra. Men väl ute i verksamheten förhindras ofta lärare att agera i enighet med sin professionella bedömning. Ett exempel på detta är t.ex. den betygsinflation som blivit resultatet av konkurrensen skolorna emellan. I ett system där de betyg som sätts inte bara finns för att gradera och bedöma elevernas kunskaper utan även fyller en funktion som reklam för skolan, där de skolorna som ger eleverna högst betyg (oberoende av faktiska kunskapsnivåer) har högst attraktionskraft i kampen om eleverna. Betygsinflationen är ett faktum, antalet elever med högsta betyg i gymnasiet har ökat nästan 30 gånger under det senaste decenniet, och mycket talar för att elevernas kunskaper inte alls stigit i samma takt.

 

Detta är alltså inte bara problematiskt för eleverna som inte har de kunskaper betygen ger sken av utan bidrar även till en urholkning av lärarprofessionen som sådan. Om lärarna inte kan använda sina professionella kunskaper i verksamheten finns det väl knappast någon poäng med kampen för professionalisering som förs runt om i landet. 44 procent av lärarna har i en undersökning gjord av LRF uppgett att de anser att betygen som sätts är för höga i förhållande till betygskriterierna, men att de uppmanas sätta högre betyg av skolornas rektorer för att inte förlora elever och således skolpengen. Konsekvenserna blir missvisande betyg, ökad press på elever och lärare samt en urholkning av läraryrket som profession.

 

En professionalisering av läraryrket handlar inte enbart om höjda löner, tydligare läroplaner eller större utbyte med universiteten, visserligen är det viktiga delar, men en professionalisering kräver mer än så. Hela strukturen för den verksamhet lärarna arbetar och agerar inom måste ses över om satsningen ska få genomslag på allvar målet ska uppnås.

 

Insändarskribent:

Liselott Grenblad